Det var en gång en gammal präst, som fick besök av en ängel…och denna ängel berättade för den gamle prästen att ”Jesus kommer att komma till kyrkan imorgon, så säg till alla i byn att samlas och komma till kyrkan för Jesus kommer att vara där…”
Prästen blev överlycklig, sprang runt i byn och talade om att Jesus kommer för alla och de blev hysteriska, rykten spred sig… nästa dag sitter en uteliggare på gatan och folk springer förbi honom, han skriker och frågar alla, vart ska ni ta vägen?… ingen svarar på honom, alla struntar och ignorerar honom, han frågar en efter en, för han ser att hela byn rör sig mot kyrkan…
När hela byn hade samlats i kyrkan…väntade dem på att se Jesus, men så blev en munk lite sen, han gick mot kyrkan och hörde denna fattiga människa säga,”vart ska du?… ”, munken svarade, ”till kyrkan…”, den fattiga mannen frågade honom,
”får ja följa med?… ” munken svarade ”ja, självklart.” då sa den fattiga människan, ”ja kan inte gå.” Munken tog tag i honom och bar honom till kyrkan.
När de väl va framme, så tittade alla konstigt på munken… de viskade till varandra “hur kan han ta med den äckliga människan?”… plötsligt börja den fattiga människan gå upp mot altaret, och alla undrade “vad håller han på med?”
den fattiga människan, ändrade sin skepnad och förvandlades till Jesus.
Han tittade på folket och sa.. ”Se, jag är den fattiga människan ni spottade på…” Han tittade på munken och sa, ”Min vän, jag har en plan för dig!”
| Matt 25:41 | Sedan skall han säga till dem som står på den vänstra sidan: Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar. |
| Matt 25:42 | Ty jag var hungrig och ni gav mig inte att äta. Jag var törstig och ni gav mig inte att dricka. |
| Matt 25:43 | Jag var främling och ni tog inte emot mig, naken och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte. |
| Matt 25:44 | Då skall de svara: Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller som främling eller naken eller sjuk eller i fängelse och tjänade dig inte? |
| Matt 25:45 | Då skall han svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. |
| Matt 25:46 | Och dessa skall gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv.” |
En läkare i Australien berättade om ett samtal mellan en man och hans frisör. Medan saxen gick sade frisören: “Jag ser att du har ett sår på läppen.” “Ja”, svarade mannen, “det är cigaretterna som är skulden till det.” “Jag tycker det ser mycket otäckt ut”, sade frisören. “Ja, det gör det kanske, men det blit säkert bättre”, svarade mannen lugnt. En månad senare kom han tillbaka. Läppen var sprucken och det hela såg mycket otäckt ut. “Var inte rädd”, sade han till frisören, “nu har jag börjat att använda cigarettmunstycke. Det kommer snart att bli bra.” Frisören blev bekymrad för sin kund, så han skaffade några fotografier som visade hur läppcancer såg ut. Han räckte sin vän en spegel och bad honom jämföra fotografierna med läppen. “Ja, det ser ganska likt it”, medgav mannen, “men det är säkerligen ingenting att bekymra sig för.” Den tredje månaden kom mannen inte tillbaka för sin vanliga klippning. När frisören ringde upp hans hem för att fråga hur det stod till, fickk han till svar: “Å, har ni inte hört det? Han dog i cancer för tio dagar sedan.”
Synd är som cancer. Den ödelägger gradvis. Långsamt och utan att vi är medvetna om det dolda angreppet växer synden tills diagnosen säger: Dödsjuk.
“Sin shall not have dominion over you; for you are no longer under the law, but under grace” (aramaic, Lamsa - Rom 6:14)
Det finns en berättelse som på ett underbart sätt beskriver trons handling. En by någonstans i USA hade drabbats av torka under mycket lång tid. Byns invånare livnärde sig på jordbruk och på grund av torkan var katastrofen nära. Alla var förtvivlade. Prästen i byn utlyste då ett bönemöte i kyrkan för att be om regn. Kallelsen löd: ”Välkomna till bön. Vi skall be om regn”. Alla invånare kom och bönemötet startade. Nöden var stor och människorna ropade till Gud. Efter ett part timmar började mörka moln synas på himlen. Och mycket riktigt, efter ytterligare några timmars bönekamp ösregnade det. På väg ut ur kyrkan visade det sig att det bara var en enda liten tant som hade tagit paraply med sig. Det var alltså hon som hade haft tro för regn. Hon visste att när bönen var slut och det var dags att gå hem, då skulle det regna…Därför var det självklart för henne att ta med sig paraplyet till kyrkan mitt i solskenet.
”Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro” (Jak 2:18).
“For a man may say, You have faith and i have works; show me your faith without works, and I will show you my faith by my works” (aram. eng Jak 2:18)
Det var en gång en ung man som en dag blev så trött på sitt långa hår att han genast ville gå till frisören för att klippa sig. När han kom fram till frisören blev han mycket väl mottagen och frisören bad honom ta plats i en av stolarna. Han satte sig ned och började småprata med frisören. Efter ett tag kom han in på frågan om Guds existens och han lade fram den ena förklaringen efter den andra:
- Om Gud existerar, varför finns det så mycket ondska i världen?
- Om Gud existerar, varför finns det så många elaka människor?
- Om Gud existerar, varför finns det föräldrar som misshandlar sina barn?
- Om Gud existerar, varför hjälper han inte människor som behöver mycket hjälp?
Staven
Det var en gång en gammal man som sa till sin sonson:
- I vårt hus på landet har vi ett litet väggskåp intill kakelugnen. Där förvarar vi käppar och stavar som tillhört olika familjemedlemmar i generationer. När jag är där händer det ofta att jag och min far går ut på promenad tillsammans och då brukar vi ta ut varsin käpp ur skåpet. Många gånger har detta blivit en påminnelse om att Guds ord är vår käpp och vår stav. När vi under kriget svävade i ständig fara, var det ett ord i Bibeln som vi ofta stödde oss på: ”Olycksbud behöver han inte frukta, hans hjärta är tryggt, han förtröstar på Herren.” Läs fortsättningen »
Det var en gång en man som klagade över sitt liv hela tiden. Han sa till Gud: ”Varför Gud har jag de värsta problemen och de största prövningarna.” Han gick till kyrkan och hade problem ändå. Han såg på andra människor och han sa: ”O, Gud, se hur bra alla andra kristna har det. Jag har ju de största lidanden”. Efter ett söndagsmöte gick han till Pastorn och sa: ”Vad skall jag göra. Jag ber och talar med Gud om mina problem. Varför ger Gud mig de största problemen.”
Det var en gång en Abouna som hade för vana att under predikningen bjuda fram någon från församlingen för att berätta något fint. Och för just den välsignade dagen bjöd han fram en bekant till honom själv. Hans vän gick upp till predikstolen och började med stor entusiasm berätta: