Arameiska är ett av världens äldsta språk som fortfarande är i bruk. Kanske är det, det enda språk i världen som har använts i både tal och skrift utan avbrott i 3000 år. De äldsta hittills upptäckta arameiska inskriptionerna kommer från 900-talet f.Kr.
I sin långa historia delas arameiska i fem faser enligt följande:
1. Old Aramaic, 925-700 f.Kr.
2. Official Aramaic, 700 f.Kr.-200 f.Kr
Under denna period hade språket stor geografisk spridning från Egypten, Arabien, Palestina, Syrien till Babylonien, Armenie Indus dalen i Afghanistan och Pakistan.
3. Middle Aramaic, 200 f.Kr-200 e.Kr
4. Late Aramaic, 200-700 e.Kr
Här hade språket västliga och östliga grenar, den senare i ytterligare östlig och västlig indelning.
5. Modern Aramaic, 700-
Den här period täcker alla former av språket som talas fram till idag. I det första årtusendet f.Kr. talades olika arameiska dialekter på det område som går under namnet den bördiga halvmånen. Vid slutet av 700-talet f.Kr. var arameiskan ett internationellt språk eftersom det användes inom diplomati, förvaltning och handel och fortfor i sin syrianska form att vara ett kulturellt kommunikationsmedel i mellanöstern framtill 600 e.Kr.
När de persiska achaemeniderna ledda av Cyrus år 539 f.Kr. erövrade Babylon och satte stop för det arameisk-babyloniska imperiet grundade dem ett stort achaemenidiskt rike som sträckte sig från Indus dalen i norr till Nilen i Söder. Perserna fortsate att använda arameiskan som skriftligt kommunikationsmedel i sin adminstration. Arameiskan hade redan varit riksspråk i det babyloniska riket och perserna var tvungna att överta det som kanslispråk och förvaltningspråk i hela sitt rike. Arameiskan var då det dominerande talspråket i Mesopotamien och Syrien. När Alexander den Store erövrade hela området på 300-talet gjorde han grekiskan till kansli språk. De persiska parterna däremot som etablerade ett stort rike i de århundrade runt Kristi födelse återinsatte arameiskan/syrianska som kanslispråk i sitt rike.
Vid början av vår tideräkning var arameiska/syrianska i olika dialektala former det talspråket i Syrien och Mesopotamien. Arameiskan utvecklade ett antal litterär (skriftliga) dialekter. De mest kända är de västra grenarna: palestinsk-judisk arameiska, samritanska, syro-palestinsk kristen arameiska alla längs Medelhavets östra gränser och vidare de östra grenarna: babyloniska-talmudisk arameiska, madeiska samt syrianska i Mesopotamien. Det syrianska språket var ursprungligen den arameiska dialekt som brukades i den arameiska staten Edessa (Urfa). P g a politiska, sociala, kulturella och kyrkliga faktorer vann språket i Edessa spridning på bekostnad av alla andra arameiska dialekter.
För att skilja detta språk från våra dagars moderna syrianska talspråk kan vi kalla det klassisk syrianska. Tusentals böcker från olika perioder är skrivna på klassisk syrianska. Från och med den arabisk-muslimska erövringen av Mellanöstern har syrianskan börjat trängas undan. Klassisk syrianska förekommer som undervisnings- och skriftspråk trots att ingen längre använder det som talspråk hemma. Den klassiska syrianskan är både ett rikt och fattigt språk. Det är rikt på så sätt att det innehåller termer för alla begrepp och vetenskaper som var kända under antiken och medeltiden och är ett formrikt språk med goda möjligheter att utvecklas. Det är dock fattigt i den meningen att det lider brist på ord och termer för det moderna teknologiska uppfinningarna. Notera dock att den klassiska syrianskan inte skall beblandas med det nuvarande talspråket som används av den syrianska befolkningen. Det språket härstammar också från arameiskan men är ett eget språk och ej någon utveckling av den klassiska syriaska som är den allmänna uppfattningen bland den syrianska befolkningen.
E.Y. Kutscher: “Aramaic is the only Semitic language spoken today whose history can be traced back, as a living language, to about 1000 B.C.”
F. Rosenthal: “Great empires were conquered by the Aramaic language, and when they disappeared and were submerged in the flow of history, that language persisted and continued to live a life of its own…”
Prof. William J. Fulco: “Preserve the Aramaic language and traditions at all cost! DO not let the splendid Aramaic become endangered. It is wonderful language that links us back to Jesus and centuries of Christian history. To lose that connection would be a tragedy.”